Jag kanske är en sjuk människa, men hösten närmar sig. Och jag är gräsligt sugen på en snöslunga. Men varför? Jag bor ju för allt i världen i Skåne. Här finns knappt någon snö. Men någon gång lär väl vara den första jag får leva i en snöstorm. Och med tanka på den långa uppfarten jag har så vet jag inte om jag är så sugen på att skotta allt för hand. 40 meter garageuppfart och blötsnö. Nej tack!

– Ta det roligt, säger pappa.

Pappa är dansk, det förklarar saken bättre. Ta det lugnt, Fredrik. Så säger han alltid. Malmö är som København, säger farsan jämt. Det finns ingen snö, avslutar han alltid med. Nej, det gör det inte. Åtminstone inte någon längre tid. Men den finns, och den kommer alltid decimetervis. Jag har därför bestämt mig för att köpa en snöslunga.  Jag har varit i kontakt med Michael på Södermalms Trädgårdsmaskiner angående det här, och han rekommenderar Husqvarna.

Som jag har förstått så är det viktigaste att snöslungan är självgående så jag slipper putta den framåt hela tiden. Sedan känns det viktigt att det är en tvåstegsslunga som orkar skicka iväg snön långt bort. En enstegsslunga är naturligtvis ett alternativ också, men risken finns att snön mest dumpas ut nedanför snöslungan direkt och att arbetet får göras om direkt igen.

Wikipedia skriver så här om snöslungor:

Den vanligaste konstruktionslösningen är den kraftigare tvåstegsslungan. Det första steget består av att en eller flera snöskruvar luckrar upp och samlar ihop snön från marken. I nästa steg accelereras snön av en impeller till tillräcklig fart för att lämna snöslungan genom utkastaren och landa lagom långt bort. Mycket enkla snöslungor kan konstrueras som en enstegsslunga genom att snöskruven ger den uppsamlade snön tillräcklig fart för att slungas ut genom utkastaren.